Den 10 augusti, snart två veckor sen, var dagen då det var dags för mig att sluta med min anti-depp-medicin. Jag minns inte vilket datum, eller ens månad som jag började, men det var 2011, på våren tror jag. Däremot hade jag varit dålig länge och jag försökte dölja det så gott jag kunde, men det gick nog inte så bra. Efter ett gäng med ångestattacker förstod jag nog också tillslut att det var nåt som inte var som det skulle. Jag blev diagnostiserad och ett par gånger var jag nära att bli inlägd på en psykavdelning.
Jag var enormt vilsen, jag visste inte vem jag var, vart jag var på väg. Jag visste knappt var jag kom ifrån. En väldigt god vän såg, i alla fall en del av det. Hon skickade mig till vårdcentralen och till en samtalsterapeut. Hon såg till så att jag berättade om detta för mina föräldrar, speciellt min mamma. Ingen skulle ju få veta hur det egentligen var, jag skulle ju fixa allt utan problem.
När folk beskrev mig så sa de "alltid glad" och de trodde det. Christin, det är hon som är glad, det är hon som klarar allt. Nope, det är och var inte jag. Inte hela tiden, men det var en förbannat bra mur att bygga runt mig. Men den skadade mer än vad den skyddade.
Jag var den som gillade att samla mina vänner, laga mat och ha mycket folk runt mig. Jag började köra taxi på nätter och helger. Jag jobbade nästintill varje helg, det kunde gå 3-4 månader utan en ledig helg. Jag tog passen jag fick utan att protestera. Jag satt på en rastaurang i arbetskläder för att fira en polares födelsedag, sen åkte jag iväg i taxin igen. Ensam.
Jag jobbar, jag jobbar, jag jobbar.
Ensam.
Sen ljusnade det, jag flyttade till Uddevalla, jag började plugga, jag delade lägenhet med samma goda vän som skickade mig till vårdcentralen. Sen visade det sig att jag inte fick studielån. Krasch. Flytt hem till Dalsland, två jobb, träning 5 dagar i veckan, och ett intensivt grytlappsvirkande, men så ensam. Det fanns bra stunder också. Ridlektionerna i Steneby till exempel. När jag hälsade på Fia i Uddevalla.
När jag flyttade till Dalsland så var jag förbannad på allt. Jag var till och med arg på naturen, den var för fin! Efter ett år, eller var det mer? Jag minns inte. men jag flyttade tillbaka till Uddevalla, började köra taxi där och senare på Orust. Jag lipade med kunder i bilen, försiktigt, med luvan på tröjan uppe. Jag ringde vänner och tvingade dem att prata med mig tills jag kom hem annars visste jag inte om jag skulle komma hem, ni var ett par som fick sådana samtal. Jag kunde inte förklara. Jag var så vilse och så ensam. Det var i den vevan som Fia skickade mig till vårdcentralen. För att göra en lång historia kort, så hamnade vi båda på en gård utanför Stenungsund och återigen trivdes jag i stallet. Men det tog slut och jag hamnade i Borås igen. Hos min mormor och morfar, dessa underbara människor. Jag fick bo där, alldeles förlänge, men tro mig, jag försökte hitta en egen lägenhet, min mamma försökte, min pappa och min moster. Jag var till och med hos socialen och försökte, men fick beskedet att jag hade ju bostad och behövde inte deras hjälp, det kändes som ett slag i ansiktet. Mamma skällde ut handläggaren.
Min mormor har jobbat som psyksköterska så jag tror att jag hamnade på bästa möjliga stället just då. Hon såg. I efterhand har även morfar sagt att han såg att jag var mycket sjuk. Det var jag. Det kan jag se nu. Jag kunde sova ett dygn eller va vaken lika länge. Jag sorterade böcker Jag visste att jag gillade att virka, så jag tog upp det igen. Garn och en virknål, i timmar satt jag.
För ett och ett halvt år sen började jag dricka Fitline, närmare bestämt den 27e december när jag fyllde 28. En dag ska jag berätta mer om det i bloggen, men jag är fullt övertygad om att det har hjälpt mig bli frisk, kroppen behövde inte längre slåss om näringsämnena. Vill ni läsa mer om det så kan ni göra det här.
En lägenhet dök upp och jag flyttade igen, den här gången till centrum i Borås. Här är jag kvar. Jag pluggar och jobbar. Jag har träffat olika läkare, jag har trappat ner min medicin försiktigt och under lång tid. Jag märkte att jag mådde bra. Det fanns inga svarta tankar längre, jag kunde njuta av naturen och jag har ett enormt sug efter att vårda mina vänskapsrelationer som jag tänjt gränserna för under lång tid.
När man slutar med en antidepp-medicin så får man uttrappningssymptom och det har jag och har haft. Det mesta är redan borta, och det gick sjukt mycket fortare än vad jag trodde. Jag har däremot lite kvar och det dröjer nog minst nån vecka till innan det lämnar mig. Men vet ni? Jag är uppriktgit glad, jag skrattar så jag gråter och jag kan gråta igen. Jag känner mig motiverad, jag har framtidstro och jag vill leva!
Med medicin så var det inget som var riktigt kul, det var inget som var riktigt ledsamt, allt var bara blaaaah. Livet går upp och ner och jag vill känna. Jag vill bli berörd. MEN, och ja det är ett stort MEN, jag är övertygad om att medicinen räddade mitt liv och jag är glad över att jag hade en vän som såg hur dåligt jag mådde och som stöttade mig när jag började med medicinen. Hon finns kvar.
Mitt tankesätt har ändrats under den här tiden och jag jobbar mer eller mindre varje dag med att vara sann mot mig själv och jag sätter upp små, realistiska mål för att bli bättre och bättre. Jag anser mig vara frisk från depressionen nu, vilket även min läkare säger. Jag är däremot vaksam med vad som händer i hjärnan.
Jag överlevde!
Jag vill leva!