Jag överlevde.

publicerat i Allmänt;
Den 10 augusti, snart två veckor sen, var dagen då det var dags för mig att sluta med min anti-depp-medicin. Jag minns inte vilket datum, eller ens månad som jag började, men det var 2011, på våren tror jag. Däremot hade jag varit dålig länge och jag försökte dölja det så gott jag kunde, men det gick nog inte så bra. Efter ett gäng med ångestattacker förstod jag nog också tillslut att det var nåt som inte var som det skulle. Jag blev diagnostiserad och ett par gånger var jag nära att bli inlägd på en psykavdelning.
 
Jag var enormt vilsen, jag visste inte vem jag var, vart jag var på väg. Jag visste knappt var jag kom ifrån. En väldigt god vän såg, i alla fall en del av det. Hon skickade mig till vårdcentralen och till en samtalsterapeut. Hon såg till så att jag berättade om detta för mina föräldrar, speciellt min mamma. Ingen skulle ju få veta hur det egentligen var, jag skulle ju fixa allt utan problem. 
 
När folk beskrev mig så sa de "alltid glad" och de trodde det. Christin, det är hon som är glad, det är hon som klarar allt. Nope, det är och var inte jag. Inte hela tiden, men det var en förbannat bra mur att bygga runt mig. Men den skadade mer än vad den skyddade. 
 
Jag var den som gillade att samla mina vänner, laga mat och ha mycket folk runt mig. Jag började köra taxi på nätter och helger. Jag jobbade nästintill varje helg, det kunde gå 3-4 månader utan en ledig helg. Jag tog passen jag fick utan att protestera. Jag satt på en rastaurang i arbetskläder för att fira en polares födelsedag, sen åkte jag iväg i taxin igen. Ensam. 
 
Jag jobbar, jag jobbar, jag jobbar.
 
Ensam.
 
Sen ljusnade det, jag flyttade till Uddevalla, jag började plugga, jag delade lägenhet med samma goda vän som skickade mig till vårdcentralen. Sen visade det sig att jag inte fick studielån. Krasch. Flytt hem till Dalsland, två jobb, träning 5 dagar i veckan, och ett intensivt grytlappsvirkande, men så ensam. Det fanns bra stunder också. Ridlektionerna i Steneby till exempel. När jag hälsade på Fia i Uddevalla.
 
När jag flyttade till Dalsland så var jag förbannad på allt. Jag var till och med arg på naturen, den var för fin! Efter ett år, eller var det mer? Jag minns inte. men jag flyttade tillbaka till Uddevalla, började köra taxi där och senare på Orust. Jag lipade med kunder i bilen, försiktigt, med luvan på tröjan uppe. Jag ringde vänner och tvingade dem att prata med mig tills jag kom hem annars visste jag inte om jag skulle komma hem, ni var ett par som fick sådana samtal. Jag kunde inte förklara. Jag var så vilse och så ensam. Det var i den vevan som Fia skickade mig till vårdcentralen. För att göra en lång historia kort, så hamnade vi båda på en gård utanför Stenungsund och återigen trivdes jag i stallet. Men det tog slut och jag hamnade i Borås igen. Hos min mormor och morfar, dessa underbara människor. Jag fick bo där, alldeles förlänge, men tro mig, jag försökte hitta en egen lägenhet, min mamma försökte, min pappa och min moster. Jag var till och med hos socialen och försökte, men fick beskedet att jag hade ju bostad och behövde inte deras hjälp, det kändes som ett slag i ansiktet. Mamma skällde ut handläggaren.
 
Min mormor har jobbat som psyksköterska så jag tror att jag hamnade på bästa möjliga stället just då. Hon såg. I efterhand har även morfar sagt att han såg att jag var mycket sjuk. Det var jag. Det kan jag se nu. Jag kunde sova ett dygn eller va vaken lika länge. Jag sorterade böcker Jag visste att jag gillade att virka, så jag tog upp det igen. Garn och en virknål, i timmar satt jag. 
 
För ett och ett halvt år sen började jag dricka Fitline, närmare bestämt den 27e december när jag fyllde 28. En dag ska jag berätta mer om det i bloggen, men jag är fullt övertygad om att det har hjälpt mig bli frisk, kroppen behövde inte längre slåss om näringsämnena. Vill ni läsa mer om det så kan ni göra det här.
 
En lägenhet dök upp och jag flyttade igen, den här gången till centrum i Borås. Här är jag kvar. Jag pluggar och jobbar. Jag har träffat olika läkare, jag har trappat ner min medicin försiktigt och under lång tid. Jag märkte att jag mådde bra. Det fanns inga svarta tankar längre, jag kunde njuta av naturen och jag har ett enormt sug efter att vårda mina vänskapsrelationer som jag tänjt gränserna för under lång tid.
 
När man slutar med en antidepp-medicin så får man uttrappningssymptom och det har jag och har haft. Det mesta är redan borta, och det gick sjukt mycket fortare än vad jag trodde. Jag har däremot lite kvar och det dröjer nog minst nån vecka till innan det lämnar mig. Men vet ni? Jag är uppriktgit glad, jag skrattar så jag gråter och jag kan gråta igen. Jag känner mig motiverad, jag har framtidstro och jag vill leva! 
 
Med medicin så var det inget som var riktigt kul, det var inget som var riktigt ledsamt, allt var bara blaaaah. Livet går upp och ner och jag vill känna. Jag vill bli berörd. MEN, och ja det är ett stort MEN, jag är övertygad om att medicinen räddade mitt liv och jag är glad över att jag hade en vän som såg hur dåligt jag mådde och som stöttade mig när jag började med medicinen. Hon finns kvar. 
 
Mitt tankesätt har ändrats under den här tiden och jag jobbar mer eller mindre varje dag med att vara sann mot mig själv och jag sätter upp små, realistiska mål för att bli bättre och bättre. Jag anser mig vara frisk från depressionen nu, vilket även min läkare säger. Jag är däremot vaksam med vad som händer i hjärnan. 
 
Jag överlevde!
 
Jag vill leva!

Det där med politik

publicerat i Allmänt;
Det här kommer bli ett svårt inlägg att skriva för jag ska skriva om det jag tror på, mina värderingar och hur jag uppfattar samhället, Sverige och världen just nu. Jag kommer säkert göra en del upprörda och jag kommer säkert att uppfattas som en naiv idealist, men låt gå för det då.
 
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att gå och rösta, men jag har inte alltid uppfattat det som det privilegie som jag gör nu. För ett privilegie är det. Rapporterna från olika delar av världen om hur människor riskerar livet för att få rösta berör mig otroligt djupt. De har levt genom krig, diktaturer och elände, men de tror på en bättre värld och det visar de genom att resa i timmar för att få komma till en vallokal för att rösta, många för första gången. 
 
Jag har röstat i tre riksdagsval, i folkomröstningen om att införa euro och jag borde ha röstat i EU-valet 2004 och 2009, men jag komer inte ihåg om jag gjorde det. I år röstade jag för att jag vill va med och påverka hur Sverige påverkar i EU, för även om jag har hört många gånger att "det där angår inte mig, så jag struntar i att rösta", så angår det faktiskt alla i Sverige! Det som beslutas i EU påverkar oss som bor här, även om vi kanske inte alltid vill att det ska göra det, så gör det ändå det och om man nu inte vill att det ska påverka oss mycket så får man faktiskt se till att pallra sig till vallokalen och rösta på det parti eller den partikandidat som representerar det som står närmast det man själv vill och tror. Det är det lättaste sättet att påverka.
 
Jag är inte medlem i något parti eller någon politisk eller religiös förening, inte heller i någon organisation som är politiskt och religiöst obunden. Jag tror dock på alla människors lika värde och att alla har rätt att framföra sina åsikter. I det ingår dock inte det som under lagen är brottsligt, t ex hets mot folkgrupp, som många i partierna Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti gjort sig skyldiga till och jag förstår inte hur de kan få fortsätta att uttala sig så extremt kränkande utan att bli åtalade för hets mot folkgrupp. 
 
Många i landet är missnöjda över hur verkligheten i Sverige ser ut, men tycker alla verkligen att vi ska skylla invandrarna för det? Är det deras fel att riksdagen har beslutat om olika bidrag för personer som invandrar till Sverige? Det invandrar en hel del människor som vi inte ser pga att de kommer från västvärlden, vilket innebär att de ofta har liknande seder och bruk som vi har här i Sverige. Men de andra då? De som kommer från länder där islam är den största religionen, är de bara här för att leva på svenska bidrag? Ja, jag tror att de finns, men jag tror att de är en försvinnande liten andel. Jag tror att de som kommer hit har flytt från krig och elände, förföljelse pga religion, sexuell läggning eller politisk åsikt och de vill leva utan att riskera livet för att de råkar bli kära i "fel" person. 
 
Jag vill att mina föräldrar ska kunna leva på pensionen de jobbat för, jag vill att min mormor och morfar ska kunna leva på sin pension som de jobbat och slitit ett helt liv för och de tillhör kategorin som jag anser ska få höjd pension, de var mjölkbönder i många år och många i mitt närområde har faktist druckit av mjölken deras fina djur producerade. Varför anses jordbrukare och mjölkbönder vara så lite värda? Det är ju de som tar hand om vår jord och det är de som producerar maten som så många av er säger sig vill äta -närodlat, närproducerat, gärna ekologiskt, eller mat som det hette när mormor växte upp.
 
Jag vill att barnen i min omgivning ska få dricka mjölk i skolan och jag vill att de ska få mat som är bra både för barnen och för miljön. Ja, jag vet att en del av er som läser bloggen anser att mat som kött och miljö inte hör ihop, men det går att få de två att gå mer ihop än vad de gör nu. Skolelever i en skola i Borås ifrågasätter varför deras kyckling på tallriken kommer från långtbortistan när deras lärare undervisar dem i att leva hållbart och att närodlat är viktigt. Varför får inte barnen i skolan mat som kommer från Sverige? Pengar, pengar. Det är billigare att importera kött än att köpa kött från gården brevid. Fel, fel, fel!!!!! skriker mitt hjärta och min hjärna, det kan inte vara så det ska vara! 
 
Jag har en mamma som gång på gång larmar sina chefer om dålig arbetsmiljö och utslitna kollegor, men får bara höra att det inte finns pengar. Hon är undersköterska, en väldigt kvalificerad undersköterska som är bra på sitt jobb. Hon vill, som sina kollegor, göra ett bra jobb och känna att hon har gjort något bra för sina medmänniskor som hon vårdar, men det blir svårare och svårare att få känna så. Även här skriker min hjärna och mitt hjärta att detta är fel, fel, fel!!! 
 
Sverige är splittrat och alla skyller på varandra och på "de där jävla invandrarna som bara får och får". Men vet ni, nu är OECDs undersökning klar och den visar att invandrarna faktiskt ger mer än de tar. Jag tror att vi är rädda för förändring och att vi sparkar bakut så fort vi får höra om halalslaktat kött i skolorna och att en invandrare har gjort si och så och att det är fel enligt den svenska kulturen. Nej, jag är inte för halalslaktat kött, men jag är för att få rätten att praktisera sin religion. Jag ser det inte som ett hot att någon utövar sin religion, oavsett om det är kristendom eller islam, men när något strider mot svensk lag, så blir även jag arg. Hedersvåld är extremt vidrigt, likaså könsstympelse och ja, båda delarna förekommer i Sverige idag. Alla seder och bruk som tagits med från människors hemländer är inte bra och anledningen att jag tycker så är för att jag anser att det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ingen ska ta sig rätten att bestämma över någon annans kropp! Varför en kvinnas kropp anses vara oren är en fråga jag ofta undrat över, men det är inget som jag tänkt orera om här, just nu.
 
Det finns många som inget annat önskar än att få komma hem till sitt land igen, men det är omöjligt pga det politiska läget i många länder. 
 
Ja, jag vill att mina barn ska få sjunga sommarpsalmer vi skolavslutningar, jag vill att de ska få höra samma berättelser jag fick höra vid jul i kyrkan som barn, men mest av allt vill jag att de ska få växa upp som trygga personer. Jag önskar att alla barn, i alla länder, skulle få möjligheten att få växa upp utan våld och krig, men är det möjligt? Ja, om vi jobbar tillsammans för en bättre värld. Jag måste tro det. Jag tror på att människor i grund och botten är goda medmänniskor. Vi föds under olika förutsättningar och ja, jag är glad över att jag är född i Sverige där det är fred och där jag aldrig var rädd för att dö under en flygattack. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. 
 
Många människor kommer hit med hjälp av människosmugglare, många blir lovade guld och gröna skogar, men blir lurade och de hamnar snabbt utanför samhället, synligt osynliga -de kan vara den som lagar din mat i snabbköket eller den som städar ditt kontor, för ingen lön och eftersom de officiellt inte finns så har de inte heller rätt till det svenska samhällsskyddet. Detta är ofta personer från länder ganska nära Sverige, kanske inte personer som folk i allmänhet tänker på som invandrare.
 
Nu vidare till den svenska politiken igen. Jag är inte nöjd med de senaste årens politik och jag undrar vad Alliansen har gjort för de människor som har det extremt svårt att överleva på sin surt förvärvade pension. Jag betalar hellre lite mera i skatt, trots att jag är student och låginkomsttagare för närvarande. Moderaterna verkar bara vilja sänka skatterna och göra stora vinster på välfärden. Om det är nåt som jag är emot så är det vinster i välfärden! Det ska inte vara okej att inkassera stora pengar på ett privat vårdföretag och samtidigt inte ge adekvat vård! Ni minns väl företaget som lät blöjorna sitta kvar i dagar för att det sparade pengar? Det ska inte gå att tjäna pengar på barnomsorgen eller på att driva en skola med syfte att tjäna pengar. Istället för att låta den ena friskolan efter den andra gå i konkurs, satsa på att utbilda bra lärare, se till att de kommunala skolorna har bra miljö och ge lärarna det erkännande de förtjänar. Låt inte deras kompetens försvinna under en hög med byråkrati och pappersarbete, låt dem undervisa våra barn!
 
Det är svårt att skriva det här inlägget, det har tagit flera timmar nu. Jag försöker förklara vad jag tror på och vad jag tycker är fel med den svenska politiken idag, men det känns som om jag bara skrapat lite på ytan. Jag tror att många av oss är rädda för att den svenska kulturen försvinner om det kommer hit en människa som gör annorlunda, det tror inte jag. Jag tror att vi är rädda för att ses som rasister så fort vi gör nåt som är "svenskt". Det är inte rasistiskt att fira midsommar, det är inte rasistiskt att gå i kyrkan på juldagen och det är inte rasistiskt att fira nationaldagen. Det är däremot rasistiskt att säga att "de där jävla invandrarna är mindre värda än oss". 
 
Du kommer hit som ensamt barn, du hamnar på ett flyktingboende som ägs av Bert Karlsson som bara drivs av pengar, du får minimal hjälp med att förstå vad som händer, nån frågar efter din resehandling och du får ett brev på byråkratisk svenska. Din resehandling är ditt pass, men det är inte säkert att du har ett och du förstår inte vad som skrivs i det där brevet du fick.
 
Många människor jobbar ideellt med att hjälpa de människor som bor på flyktingboenden. På lägret jag var på nu mötte jag en otroligt fin människa som jobbar inom kyrkan i sin by och där hjälper de de människor som kommit hit, som medmänniskor. 
 
Det är många som är missnöjda med hur riksdagen skött sitt jobb och det är många som är missnöjda över hur det ser ut i landet, men det är inte invandrarnas fel. Om ni är missnöjda med att kommunen inte gör det den ska för dig eller för dina grannar, engagera er, säg att ni är missnöjda, säg att det är fel med att skolorna på landsbygden läggs ner, säg att ni vill ha fler personal på äldreboendet där era nära och kära bor.
 
Vet ni, i ett av områdena i Borås som är ett av de fattigaste i den här staden, så har de en helt otrolig sammanhållning och de bryr sig om varandra. Och vet ni, det är ett av de mest invandrartäta områdena i Borås. Jag vet detta pga mitt jobb och jo, jag har sett bråk där också och ja, jag vet att det förekommer olagligheter där också och det gillar jag inte. Men jag gillar att de människorna som bor där bryr sig om varandra och de som går i skolan, jobbar och pluggar svenska för glatta livet, de ogillar också de som beter sig som idioter och som gör att en hel grupp människor och/eller ett område får väldigt dåligt rykte. Vi borde bry oss om varandra och inte vända bort blicken så fort vi möter en annan människa. Prova att le, det är häftigt att se reaktionen!
 
Nej, jag är inte för fri invandring, vi måste faktiskt kunna ta hand om ALLA som bor i Sverige, oavsett om man hjälpt till att bygga upp landet eller om man är nysvensk med ett annat hemland. Alla är lika mycket värda och alla förtjänar ett bra liv. Jo visst, det går att hjälpa på plats runt om i världen, men om det inte finns någon som åker och gör det då? Det måste ju finnas nån som är på plats och hjälper befolkningen. Många länder i Afrika har förlorat en hel generation pga av bl a HIV och det är landets äldre som försöker uppfostra sina barnbarn, men de dör långt innan barnen blivit ens tonåringar.
 
Jag inser att det finns mycket som inte är bra och jag inser att jag kanske inte riktigt fått fram allt som jag ville säga, men detta är så komplext så jag vet inte ens om jag varit särskilt tydlig, en aning rörig antagligen, men jag hoppas att ni som läser förstår mig och det jag försöker säga.
 
Gå och rösta i September, det är otroligt viktigt!

Fattigskogen -mina intryck

publicerat i Allmänt;
Inför lägret var jag allt från galet förväntasnfull, jättenervös, livrädd och glad. Sicken berg- och dalbana! Som jag nämnt tidigare mötte jag upp Mikaela på flyget och med alla känslorna utanpå fick jag en jättekram som sa att lägret kommer bli hur bra som helst!
 
Hur kan man göra annat än att trivas? :)
 
En dag, minns inte vilken nu fick vi besök av Dödergök, vilken härlig tjej! En stor inspirationskälla, både när det kommer till garn och stickning, men även när det gäller att leva hållbart för miljön.
 
 
 
 
 
Flera gånger under dagarna fick jag höra att det var roligt att just JAG hade kommit till lägret, vilken ego-boost! Jag är fortfarande lite överväldigad och det känns som om det är först nu som den värsta saknaden försvunnit. 
 
Snart hoppas jag att jag kan träffa två av mina stugpolare, för de bor ju jättenära, i Göteborg! Mor och dotter, Elisabeth och Ida från Borås hoppas jag att få träffa på stickcafé till hösten! Å kära VisaLisa, dig kommer jag och våldgästar när du minst anar! ;)
 
Jag önskar att jag kunde hälsa på er alla på studs, men tillsvidare så bor ni i mitt hjärta <3.